När LEP togs i bruk hösten 1989 hade bestämningen av massbredden för Z högsta prioritet. Under några hektiska veckor mätte man sannolikheten att producera Z-partiklar som funktion av de kolliderande partiklarnas energi. Från Z-partikelns massbredd kunde antalet sönderfallskanaler och därmed antalet familjer av kvarkar och leptoner bestämmas.

Nyheten spreds snabbt och efter någon vecka kunde man läsa i de flesta dagstidningar att de fundamentala byggstenarna i naturen är sex kvarkar och sex leptoner (plus deras antipartiklar), och efter ytterligare någon vecka kunde man läsa i de vetenskapliga tidsskrifterna att antalet lätta neutriner och därmed antalet familjer var 3.1±0.2. Det finns alltså inte fler kvarkar och leptoner än de vi nu känner till (eller anser oss känna till även om de ännu inte påvisats direkt, som tauneutrinon.) Numera (1994) är antalet neutriner bestämt till 2.98±0.03. Anledningen till att man i analysen lät

antalet vara ett godtyckligt tal (ej ett exakt heltal) är att det i princip kunde finnas helt andra, okända partiklar som ger ett mindre bidrag än en neutrino.